Kramizen

Jag känner att mitt hjärta är i tusen bitar och det gör riktigt ont.
Att inte ha någon i närheten som kan förstå den smärta jag går igenom är tufft. När jag skulle behöva stödet som mest så är det svårt att få det.

Smärtan av alla misslyckade ivf försök är stor. Att genomgå varje försök innebär en tuff period. Mediciner och undersökningar hit och dit.
Att kastas mellan hopp och förtvivlan. Fram och tillbaka.

Längtan efter barn har funnits där så otroligt länge och ju längre tiden går så tycker jag smärtan stundtals bara blir värre och värre. Fler och fler får barn och där står jag kvar på ruta noll trots så mycket kämpande och krigande.
Jag har svårt att känna full glädje för dom runt mig som ska ha barn då en stor del av mig gråter krokodiltårar och tycker det är orättvist. Hur ska jag ta mig från den plats där jag är nu? Ja det vet jag inte just nu. Det får jag ta mig en funderare på.
Jag tänker låta tårarna rinna en stund till innan jag ska försöka bita ihop för att ta mig igenom den enorma smärta, sorg och ledsamhet jag upplever just nu.

Puss och kram