Kramizen

Jag tycker den är sevärd och väcker många tankar.

För ett tag sedan såg jag denna text på facebook och den handlar också om mobbning och jag gillar den mycket

"En lärare i New York undervisade sin klass om mobbning och gav dem följande övning att utföra.

Hon bad barnen ta ett papper och sa åt dem att skrynkla det, stampa på det och verkligen stöka till det men inte riva sönder det. Sen bad hon dem släta ut papperet och titta på hur ärrat och smutsigt det var.

Hon bad dem berätta för pappret att de var ledsna.

Även om de sa att de var ledsna och försökte ...fixa pappret, påpekade hon att alla de ärr som de lämnat efter sig aldrig kommer att försvinna oavsett hur hårt de försökte fixa det.

Det är vad som händer när ett barn mobbar ett annat barn, de kan säga att de är ledsna, men ärren finns där för evigt. Läraren såg i ansiktet på barnen att budskapet gick hem."

Så är det för mig, dessa ärren sitter kvar inuti mig än idag. Jag är fortfarande rädd att inte räcka till och bli avvisad. Att inte få vara en del av det som alla andra tillhör.

Att inte få tillgöra genmskapen i klassen, på arbetet, i familjen. Eller bland vänner.

För mig är det viktigt att visa att jag tänker och finns där för dom som betyder något för mig. Men jag har även lärt mig att jag står inte där och visar det hur länge som helst utan att få något tillbaka. Ger jag och ger och ger men det kommer nada tillbaka ja då går jag min väg istället.

Den energi jag ger till någon annan kan jag då istället lägga på mig själv för JAG ÄR VIKTIG!

Jag försöker att bli ännu starkare i mig själv och inte längre vara en dörrmatta som andra kan trampa på.

Låt igen annan trampa på dig.

Puss & Kram