Kramizen

I måndags em/kväll så fick jag en flashback sen yngre dagar eller ja tonåren någonstanns. 

Jag hade ett par svarta mjukisar på mig och skulle hjälpa gubben med att byta däck (läs, tvätta och gör annat som hör däckbyte till) Jag kom ut i tshirt och det var lite för kyligt. Går in för att hämta en tröja, har en tröja i åtanke och den hänger där jag hade hoppats på. En huvtröja som jag fick på ett av mina gamla jobb. När jag fått på mig den så inser jag hur stor jag upplever att den är. Jag tittade på storleken innan jag satte på den och det står XXL. Ja jag vet att jag har en mindre storlek nu men jag minns också hur trång den tröjan var nör jag fick den och ändå tog jag den största storleken som fanns. 

 

Efter en stund när jag haft tröjan på mig och donat på med däcken så fick jag en flashback, det var ofta såhär jag gick eller trivdes i att gå. helsvarta kläder, byxa som tröja. Det var som att kastas tillbaka till hög och mellanstadiet. 

Att bära dom kläderna var nog ett försök från min sida att gömma mig, att inte sticka ut på något sätt. Inte bli sedd och riskera något. Några elaka ord, en knuff eller något annat. 

Jag kan se mönster och beteenden jag skapade på den tiden som sitter kvar än idag som jag aktivt måste jobba för att förändra. Det kan vara så lätt att gå in i gamla mönster om jag inte är medveten om hur jag gör och varför.

 

Igår träffade jag psykologen och det vart ganska tydligt hur jag upplevde den istuationen och vart mitt beteende kommer ifrån från början. Det är så mycket som har satt sina spår i mig. Psykologen sa det också igår att det är inte så konstigt med tanke på den bakgrund jag har. 

Och det kan göra mig rätt frustrerad, att det som har hänt för så längesen fortfarande påverkar mig negativt. Jag vill inte vara utan mina erfarenheter jag har för dom har ändå gjort mig till den jag är idag men önskar att jag kommit längre i jobbet med att ändra negativa beteenden. Ännu ett misslyckande, att jag inte kommit längre. DÅLIGT! säger den där elaka rösten i huvudet.

Det där med att misslyckas pratade vi en hel del om igår. Jag har en tendens att ofta se mig själv så även om det inte är så. Det går för mig att göra rätt eller fel på olika saker eller sätt men det gäller bara mig och ingen annan. Det blev så tydligt igår när jag skulle pröva en uppgift hur jag fungerar och agerar. 

 

Jag skulle pröva att göra en sak och jag hade verkligen så svårt för det så tårarna rann. Det tog verkligen emot att göra det och jag fixade det inte medans psykologen var där. Han gick ut ur rummet och jag provade men det kändes så fel och konstigt så jag gick tillbaka till det trygga och vana. Men jag provade iaf. Ett steg i rätt riktning. Han kom tillbaka och frågade hur det gick jag jag sa som det var, det var jobbigt men jag provade. 

Att det känns konstigt och fel är i och för sig inte så konstigt när jag gör något jag inte är van vid men detta är något jag kommer behöva träna på och utmana mig för att klara av det på sikt. Men samma frustration igen, varför klarar jag inte av en sån enkel sak. 

Ja jag har en del att jobba på, allt har sin tid. Jag vill och behöver jobba vidare för att bli den jag vill vara.

 

Nu ska jag dricka mitt kaffe innan det kallnar helt.

 

Ha en fin fredag =)

 

Puss & Kram

Ja vart gör jag av allt som bubblar inom mig? Tankar och fundering kring olika saker?

Det är lite svårt tycker jag. Speceillt det som kan uppfattas som negativt. Jag har ändå ett behov av att lyfta det. Men med vem eller vart?

Jag är sån att jag inte vill belasta någon annan med mina bekrymmer och problem, ja det ska vara någon som möjligtvis får betalt för det, men det blir så opersonligt tycker jag. Jag skulle ändå vilja dela det med någon vän men vll inte vara en belastning som sagt. Jag tänker också att alla andra är upptagna med sitt liv och det dom har i sin vardag.

 

Det finns så mycket som ligger där och guppar. Rädslor, oro och en hel del annat. 

När jag är sjuk och inte mår tipp topp så blir oron extra stor för att vara en belastning och sen tycker jag det är svårt hur andra reagerar på att jag är sjuk. Jag har nog för mycket erfarenhet av negativ respons som ligger i mitt undermedvetna och skapar en oro och rädsla för att säga hur jag mår och hur jag har det. För hur kommer jag bli bemött, kommer det komma kommentarer som drar mig ännu längre ner men samtidigt så jag mitt kloka jag att det kan absolut bli tvärtom. Att jag får stöd och hjälp för att komma upp och ta mig vidare framåt. Det är en balansgång det där.

Jag har några människor som valt att stanna vid min sida oavsett om jag varit frisk eller sjuk och dom är jag otroligt tacksam och rädd om.

I perioderna när jag har varit sjuk så har det försvunnit en del människor från mitt liv och det har jag förståelse för men jag kan tycka ibland att det är lite tråkigt men ändå så finns tanken att det som är meningen det blir/händer.

 

Efter att ha varit ute i friska luften i helgen så ser jag ut som el tomato. Jag mår för övrigt bra av att vara ute tycker jag. Mamma frågade mig igår om jag hade upplevt stress i helgen och det var vid något tillfälle men annars har jag haft det lugnt och skönt och det är nog det jag behöver just nu.

 

Nu ska jag strax försöka få i mig lite lunch och sen komma ut en sväng.

 

Må gott!

 

Puss och kram

Äntligen får jag fingrarna ur att skriva ett inlägg igen.

Nu har jag en väl fungerande dator och det underlättar verkligen för mitt skrivande. Så mycket lättare att skriva ett längre inlägg på datorn än på ipaden eller mobilen.

 

Som vanligt hinner det hända så mycket när det går så lång tid emellan dom gånger jag skriver.

 

Ett nytt år har kommit igång och det var hunnit hända mycket. Både positiva och negativa saker.

Jag har jobbat en del men även varit sjuk och är sjuk nu med men har accepterat det denna vändan och faktiskt valt att vara hemma istället för att tjura på som en envis kärring.

Min envishet har i slutet gett bakslag, men när jag väl får chansen att visa att jag faktiskt kan och har så mycket mer än sjukdomar att erbjuda så är det lätt att jag gasar på lite för mycket.

Nu hoppas jag snart att jag mår lite bättre och kan komma upp på lite stadigare ben så att jag kan göra lite saker jag längtar efter att göra.

 

Jag fortsätter att försöka hitta en balans mellan blodsocker och ätstörning vilket är svårt, speciellt när jag rätt ofta nu på slutet har haft svårt att äta och få i mig. Då blir det att jag petar i mig något för att få i mig något över huvud taget. Det är egentligen då jag behöver vara noga och verkligen tänka på att få i mig näringsrik och bra mat men just nu finns inte orken alltid där till det så då blir det vad det blir och det är okej.

 

Annars tycker jag mycket rullar på. Det har varit en liten ond cirkel med mat, sömn och motion nu ett tag. Dålig och för lite kost ger mindre ork och energi. Dålig sömn ger också lite energi och ork och mer trötthet. Ingen eller minimal motion/träning pga lite ork och energi. Jag behöver jobba lite hårdare på någon av dessa bitar för att bryta denna onda cirkel.

Jag hoppas snart kunna komma igång med det.

 

Jag har en del oordning på medicinerna just nu eller snarare läkarna kanske. Det blir lätt rörigt när det är så många kockar i läkelmedelsoppan som inte kommunicerar med varandra. Jag väntar på läkarsamtal nästa vecka och hoppas att det kan ge något.

 

Nu börjar hjärnan bli trött och jag ska vila lite. Nu hoppas jag att det snart kommer ett nytt inlägg från mig.

 

Ta hand om er!

 

Puss och kram