Kramizen

I måndags em/kväll så fick jag en flashback sen yngre dagar eller ja tonåren någonstanns. 

Jag hade ett par svarta mjukisar på mig och skulle hjälpa gubben med att byta däck (läs, tvätta och gör annat som hör däckbyte till) Jag kom ut i tshirt och det var lite för kyligt. Går in för att hämta en tröja, har en tröja i åtanke och den hänger där jag hade hoppats på. En huvtröja som jag fick på ett av mina gamla jobb. När jag fått på mig den så inser jag hur stor jag upplever att den är. Jag tittade på storleken innan jag satte på den och det står XXL. Ja jag vet att jag har en mindre storlek nu men jag minns också hur trång den tröjan var nör jag fick den och ändå tog jag den största storleken som fanns. 

 

Efter en stund när jag haft tröjan på mig och donat på med däcken så fick jag en flashback, det var ofta såhär jag gick eller trivdes i att gå. helsvarta kläder, byxa som tröja. Det var som att kastas tillbaka till hög och mellanstadiet. 

Att bära dom kläderna var nog ett försök från min sida att gömma mig, att inte sticka ut på något sätt. Inte bli sedd och riskera något. Några elaka ord, en knuff eller något annat. 

Jag kan se mönster och beteenden jag skapade på den tiden som sitter kvar än idag som jag aktivt måste jobba för att förändra. Det kan vara så lätt att gå in i gamla mönster om jag inte är medveten om hur jag gör och varför.

 

Igår träffade jag psykologen och det vart ganska tydligt hur jag upplevde den istuationen och vart mitt beteende kommer ifrån från början. Det är så mycket som har satt sina spår i mig. Psykologen sa det också igår att det är inte så konstigt med tanke på den bakgrund jag har. 

Och det kan göra mig rätt frustrerad, att det som har hänt för så längesen fortfarande påverkar mig negativt. Jag vill inte vara utan mina erfarenheter jag har för dom har ändå gjort mig till den jag är idag men önskar att jag kommit längre i jobbet med att ändra negativa beteenden. Ännu ett misslyckande, att jag inte kommit längre. DÅLIGT! säger den där elaka rösten i huvudet.

Det där med att misslyckas pratade vi en hel del om igår. Jag har en tendens att ofta se mig själv så även om det inte är så. Det går för mig att göra rätt eller fel på olika saker eller sätt men det gäller bara mig och ingen annan. Det blev så tydligt igår när jag skulle pröva en uppgift hur jag fungerar och agerar. 

 

Jag skulle pröva att göra en sak och jag hade verkligen så svårt för det så tårarna rann. Det tog verkligen emot att göra det och jag fixade det inte medans psykologen var där. Han gick ut ur rummet och jag provade men det kändes så fel och konstigt så jag gick tillbaka till det trygga och vana. Men jag provade iaf. Ett steg i rätt riktning. Han kom tillbaka och frågade hur det gick jag jag sa som det var, det var jobbigt men jag provade. 

Att det känns konstigt och fel är i och för sig inte så konstigt när jag gör något jag inte är van vid men detta är något jag kommer behöva träna på och utmana mig för att klara av det på sikt. Men samma frustration igen, varför klarar jag inte av en sån enkel sak. 

Ja jag har en del att jobba på, allt har sin tid. Jag vill och behöver jobba vidare för att bli den jag vill vara.

 

Nu ska jag dricka mitt kaffe innan det kallnar helt.

 

Ha en fin fredag =)

 

Puss & Kram