Kramizen

Den 9:e Juni stod jag där på startlinjen till tjejvättern. 10 MIL cykel låg framför mig. Väldigt nervös för vad jag hade gett mig in på. Ovissheten över hur vägen skulle se ut, mycket bilar? Många backar? Motvind? 

Kommer jag verkligen fixa detta?

Målet med tjejvättern var just för mig att lyckas ta mig i mål.

Att kunna stärka mig själv i det jag gjorde. Jag tog mig i MÅL!!!

Dessutom på en bättre tid än vad jag hade trott. HURRA!!!

Jag hade inget tidsmål från början utan det kommer smygandes med tiden när andra undrade hur lång tid det skulle ta och jag var då tvungen att ta mig en funderare och vara realistisk för att inte sätta ett hårt krav på mig själv så jag sa minst 6 timmar.

 

Att jag ens stod på starlinjen är en stor vinst för mig. Så mycket ångest och oro som jag hade innan, det var längesen jag hade den mängden av det.

Hjärnspökena spelade hårt för att inte få mig att komma till start, den inre elaka rösten som malde på. 

Jag vill dock inte att det gamla skiten ska få vinna och därför behöver jag gå emot det för att komma framåt.

Psykologen brukar säga att jag måste utsätta mig för ett visst obehag för att komma framåt. Ett visst obehag, ja det var inte lite obehag att ställa mig där och ha dom milen framför mig. Rädslan var enorm att jag inte skulle ta mig i mål. 

Men jag gjorde det!!!

 

Efter detta har jag haft svårt att vara stolt över det jag gjorde. Den den inre rösten fortsätter mala på, "du kan väl ha cyklat fortare" osv. Det är till att jobba på för att inte låta den vinna. 

Jag vill kunna vara stolt, jag vill kunna klappa mig på axeln för det jag gjorde. 

 

Om inte annat var det en härlig upplevelse. Att cykla genom fina landskap, en helt fantastisk ekopark som jag gärna hade hoppat av cykeln och strosat omkring i. Det var vid ett tillfälle jag kände att nu ger jag upp. Skavsår efter nästan 7 mil. Smärta delux. Bara att hoppa av, ringa min support (maken) som kunde peppa mig. Upp på cykeln igen och använda pannbenet för att cykla in i sista depån. Där var han, min support. Lite extra kärlek, pepp, kramar och pussar, ja även lite ätbart och dryck så kunde jag trampa iväg för att göra sista sträckan mot mål.

I målet väntade både supporten, kompis och hennes sambo. Maken hade ordnat med skumpa och en cykelöl till mig. Så glad att jag faktiskt valde att kämpa på mot den psykiska ohälsan jag har och körda tjejvättern.

Sammanfattar helgen som en bra helg som jag kan se tillbaka på med glädje.

Stoltheten hoppas jag kommer sen.

 

Bilder finns på min instagram: annelieslivsvag

 

Ha en fin onsdag <3

 

Puss & Kram